Till Rom del II

färden gick via VOZICE, DESNA och STOCKERAU.  Vid ett tillfälle hörde jag på radion att en pilot på vad som jag uppfattade som ett större flygplan bad att få gå runt ett åskväder mellan Stockerau och Graz och då blev jag ”litet torr i munnen” eftersom det låg på vår planerade färdlinje och tog en funderare över eventuellt ” säkerhetshöjande åtgärder ”.

Jag kom fram till att eftersom det var fråga om värme åskväder så kunde det lika gärna dyka upp på tillbakavägen om jag skulle vända och att gå till Klagenfurt som var alternativ var det ju inte tal om eftersom det låg åt samma håll. Jag beslöt mig för att försöka hålla oss fria från moln för att ha bättre sikt och undvika eventuella inbäddade CB n och tog efter tillåtelse från ”wiena radar” små omvägar runt de största molnområdena.

Då vi kom fram till ett maffigt molnområde som jag inte kunde gå runt på ett smidigt sätt så bestämde jag mig för att stiga och ligga över molnen om möjligt. Att jag inte hade gjort det innan berodde på att vi då kom att hamna på fl 100 och jag vill ju inte flyga så högt för länge med tanke på regeln om 30 minuter och den faktiska risken för att bli negativt påverkad av höjden och dessutom krav på R-nav utrustning över fl 95. Detta gjordes det dock avsteg ifrån för småflygplan men man skulle uppge avsaknad av R-Nav i färdplanen vilket vi gjort.

Men nu gällde det ju våran säkerhet och då valde jag det som kändes säkrast.  Jag bad om lov att få ”stiga på stället” i cirklar vilket gick bra för jag ville inte vingla in i molnen och riskera att drabbas av isbildning och inte komma upp eller behöva sjunka och vingla vidare mot det där eventuella åskvädret. Temperaturen låg ju på endast ett par plusgrader.

Efter tankning gick vi till breifing rummet och jag lämnade in en ny färdplan till Roma Ciampino med Roma Fiumisino som altertnativ. Vi fick veta att vi hade kommit med det vackra vädret och att varit skitväder i flera veckor.

Det där med färdplanen visade sig vara lättare sagt än gjort. Enligt breifing killen hade de haft mycket problem med att piloter tvingats vända på grund av NATO ´s flygningar mellan Italien och  Jugoslavien över Adriatiska havet och de som flugit högre än 6000ft hade fått vända.

Enligt min Jeppesen karta var minimi höjden över havet i luftleden jag ville följa 5000ft. Men italienarna eller om det var dem i Bryssel tillät inte att man flög IFR under FL90 där. Och då skulle man få vända på grund av Nato. Dessutom ville de att vi skulle flyga på FL110 över Italien. Enligt min jeppesen stod det FL90 by ATC så jag hade hoppats att vi skulle få ha den nivån.

Jag lämnade in en färdplan för att testa om den gick igenom så som jag ville ha det och så gick vi till restaurangen och åt en smaskig måltid medan vi funderade över framtiden.  Jag var fortfarande inställd på att vi skulle fortsätta samma dag men jag fick ändra mina planer.

Jag hade efter en lång överläggning med expertisen i form av ”breifingkillen ” kommit fram till att det fick bli en Y-färdplan med VFR över havet och fram till Rom. Möjligen kunde vi ju också återgå till IFR om vi fick för kontrollen i luften. Men hur det var så blev den inte godkänd och jag lämnade efter samråd med expertisen på plats in ett par stycken till i tur och ordning med vissa justeringar som förhoppningsvis skulle bli godkända  men då de inte blev det och det började lida mot kväll bestämde vi att vi skulle övernatta i Graz.

Ett alternativ som fanns med var att flyga IFR till kusten vid ”PULA” som fyren hette sedan  VFR över havet  och sedan landa i Ancona på den Italienska kusten. För att sedan i lugn och ro kunna planera resten av flygningen till Rom på plats  så att säga. Ancona är en militär flygplats och det var säkrast att ringa och kolla upp saker och ting men det var lite svårt att komma fram. Jag hade inget telefonkort och breifingkillen som skulle hjälpa mig hittade inte rätt nummer för att komma fram till Italien. Ja ,ja det fick bero till morgonen. Vi riktade in oss på övernattning i stället. Briefing killen påpekade att ”imorgon är det söndag och då flyger de väl inte till Jugoslavien.”

Efter rådfrågning av flygplatspersonalen som satt i ”luckan” vid dörren ut till plattan bestämde vi oss för ”pensionat Nagel” som låg i ”Feldkirchen ” några kilometer från flygplatsen .Vi gick ut och haffade en taxi och tyvärr var det flera att välja på och när det finns flera alternativ så  blir det ju ofta så att man väljer fel.

Taxi chauffören som var av ”sumobrottarsnitt” var inte vidare serviceinriktad och verkade ha fullt upp med att andas som han gjorde med ett väsande läte under resan till pensionatet. Han verkade ha en dålig dag på något sätt och man fick liksom en krypande obehagskänsla i maggropen. Då jag satt och plockade fram pengar  för att betala hörde jag ”pang Ahhh!! och det var Kerstin som blev nockad av bakluckan på taxin när taxi chauffören skulle ta ut väskorna och slängde upp bakluckan samtidigt som hon stod och lutade sig över den i begrepp att öppna den!

Jag tänkte att det var väl sjutton också att vi inte kunde klara oss oskadda genom dagen när det enda som återstod var att kliva ur taxin men det är ju svårt att vara på sin vakt jämnt. En stund senare när ”vi” hämtat oss från chocken och kommit in så noterade vi att luften var så tjock av rök att den brände i halsen och gick att skära med kniv men annars var det ett okej ställe.

När vi etablerat oss på rummet så gick jag och Jonathan till baren och beställde en välling och en öl medan stackars Kerstin försökte hämta sig från slaget i pannan. Hon berättade senare att hon såg fyra killar istället för två när vi gick från rummet men det gick över efter lite vila som tur var.

På morgonen gick vi till  flygplatsen! Kerstin var fortfarande väldigt öm i pannan . Väl framme så tog  jag och  kollade vädret och diskuterade med  breifing killen om hur vi skulle ta oss över adriatiska havet utan att behöva vända. Vädret skulle bli bra med solsken och cumulus över Italien. Norrut från Graz var det sämre men vi skulle ju söder ut som tur var. Efter förnyade försök kom jag fram till Ancona på telefon och fick ok för att landa om det skulle bli aktuellt.

Vi gjorde ett nytt försök med färdplanen som blivit en Y-färdplan med  FL 90 fram till kusten vid Pula och sedan passage över havet VFR på 5000 ft via en speciell punkt som hette NIKOL. På den italienska sidan hoppades jag kunna fortsätta IFR eller så fick det bli VFR fram till Rom. Jag hade med Ancona som alternativ om det skulle krångla till sig på något sätt. Annars hade vi också Roma Fiumicino som altenativ. Med tanke på VFR  flygningen så gick jag till ”sportflugförbundet” som hade en egen lokal och försökte uppbringa en bättre VFR karta över Italien.

Jag hade en ONC karta som ju inte var speciellt detaljerad och så vidare eftersom jag ju hade räknat med att flyga IFR.

De hade ingen till försäljning som passade men  de erbjöd mig med att kopiera en Jeppessen GPS karta och jag fick också lite olika råd. Mannen jag pratade med rökte som en borstbindare och talade väldigt varmt för ”Portoroz” som ligger lite norr om vår färdlinje vid den slovenska kusten. Han sade att de ofta flugit dit från Graz och att det var billig bensin och ett trevligt ställe med badmöjligheter och att det sedan var en bra plats att utgå ifrån om man ville fortsätta  VFR till Italien via kusten vid Venedig  och vidare söderut. Det kanske kan vara något att ta till sig till en annan gång .I Italien är ju bensinen svindyr fick vi erfara.

Jag kopierade också en VFR karta över Ancona flygplatsen. Lätt hostande då vi var på väg till planet upptäckte jag  att de tyvärr missat halva Italien och till på köpet den halva som Rom var med på vid kopieringen så det blev till att gå tillbaka ”in i dimman” igen!

Efter en sista koll på väderradarn inne i breifing rummet och de senaste TAFarna för Rom gick vi ut till planet och kom iväg i tid för en gång skull. Jag hade fått en 48 sidor tjock Pre-flight information bulletin över sträckan och Italien som jag hade tittat igenom så gott jag kunde. Jag hade fått en kvällen innan som jag hade tittat i på hotellet och kollade sedan igenom den nya versionen jag fick på morgonen.

men annars hade det varit läge för det helt klart. När man flyger över vatten känner man sig ju lite utlämnad och vi hade strax efter starten diskuterat möjligheten att landa i vatten etc. Själv tycker jag att det skulle kännas tryggt med en huv som gick att öppna uppåt med tanke på möjligheten att ta sig ut osv.

Strax innan vi var framme vid Nikol tog vi kontakt med italienarna och fick omedelbart klart att stiga till FL 90 och fortsätta IFR!

Rena himmelriket! Vad skönt, inget krångel! tänkte jag. Tyvärr varade det inte så länge för rätt som det var kom italienaren tillbaka och meddelade att det blivit ändrat och att vi inte fick fortsätta IFR på grund av segelflygverksamhet upp till FL90 på vår sträcka.

Vi blev tillfrågade om vi kunde stiga till FL120-130 och det kunde vi nu inte tyckte jag eftersom vi dessutom skulle få stanna däruppe en längre stund förutom den troliga svårigheten att ta sig dit och då fick vi klart att fortsätta VFR  på FL 95. Annars hade vi ju haft ett alternativ att landa i Ancona på kusten och fortsätta senare efter vidare planering.

Strax fick vi en lång släpig instruktion med italiensk brytning på en skrapig frekvens samtidigt som det lät som om hans kompisar skrattade och diskuterade fotbollsresultat eller dylikt i bakgrunden och när han äntligen var klar så kunde jag bara meddela att jag inte hört ett ord vad han sagt och så frågade jag om det fortfarande var ok att fortsätta VFR enligt rutten i färdplanen. Nu kom det en nedkortat och klarare svar att det var det och jag fick en annan frekvens att ropa upp, ”traffic information” tillhörande ”Perugia” en mindre flygplats på vägen och där var det trots upprepade anrop ingen som svarade och efter att ha meddelat mina avsikter skiftade jag tillbaka för att hålla kontakten på den gamla frekvensen igen, det kändes ju som  angeläget att hålla sig informerad om eventuella ändringar i direktiven då vi var på väg mot det kontrollerade luftrummet runt Rom.

Nu skulle vi tala med ”Roma Arrival” (tror jag att det var ,det var ju ett tag sedan)  men det gick inte heller på bra länge på grund av radioskugga fick jag veta då jag åter skiftade tillbaka till den gamla frekvensen.

Till slut fick vi kontakt med dem och fick klart att fortsätta VFR via den rutt som var planerad, dvs via VOR fyrarna Bolsena, Campagno  och sedan via NDB´n URBE. Vi fick också klart att sjunka till lägre höjd vilket jag tyckte kunde vara lämpligt eftersom det annars skulle bli en hel del cumulus att kryssa sig fram mellan. Nu hade vi också passerat de största ”bergskedjorna” så det var inte så stort problem med radion. När vi passerat Bolsena och befann oss i närheten av ”Viterbo” som var namnet på ett flygfält vid en by med samma namn om jag minns rätt så fick vi frågan om vi ville fortsätta IFR istället och det ville jag ju för enkelhetens skull och då fick vi klart att stiga istället och fortsätta via ”URBE” mot Roma Ciampino.

Det var jätteskönt, det hade känts lite kymigt och irriterande ett tag på grund av en osäkerhetskänsla som infann sig då ingen svarade på frekvensen och grötigt snack  när de väl svarade men plötsligt så ”öppnade molnen upp sig”. Vi fick frågan om vi ville ha en full procedur eller radarvektorering och jag valde radarvektorering.

Vi såg flygfältet långt innan vi var framme vid Rom, men jag lyckades behärska mig en stund medan jag jämförde det med kartan för att vara säker på att det var rätt fält innan jag meddelade att vi hade fältet i sikte för att undvika eventuella dumheter och missförstånd på grund av trötthet så här på ”mållinjen”.” Roma Fiumicino” låg ju också nära Rom men jodå det var rätt fält, kunde inte vara något annat, och så fick vi klart landa via visuell approach i vänstervarv.

Det låg på andra sidan själva staden så vi passerade över Colosseum mm på medvinden. Det kändes fint att glida ner på finalen medelst en liten vingglidning och veta att vi strax skulle få sätta ner hjulen i Rom och kunna taxa in efter resan.

Vi blev hämtade av en minibuss och det var varmt som i helvetet då vi hoppade ur och italienaren som stod och väntade såg smått road ut då vi langade ut barnvagnen och väskor och div andra barnfamiljsprylar ur den lilla kicken.

Väl inne i flygplatsbyggnaden blev vi efter att ha pratat en stund med den trevliga personalen rekommenderade att bo på ett Hotel i Ciampino där flygbesättningar brukade bo och det lät ju lite lagom glassigt.

Det ingick hämtning och skjuts dit i priset, ”Villa Guardia” tror jag det hette. En av dem som stod där tyckte att ”området kring järnvägsstationen skulle vi nog undvika eftersom det var som i alla större städer,” där fanns det mest negrer och alla möjliga nationaliteter samlade.”

Det var vi som hade fört det på tal eftersom vi tänkte att där kanske var lätt att hitta både hotell och restauranger. Även om vi inte hade något emot att vistas i samma kvarter som negrerna och en massa andra nationaliteter så var vi ganska lättövertalade i det läget och eftersom vi inte kände till Rom och snabbt ville hitta något så vi gjorde som de sade och det var fint och lugnt även om det var i våra ögon dyrt.

När vi väl etablerat oss så åkte vi tåg in till ”Jom” för att äta ”patta” som Jonathan sade och letade upp en restaurang i kvarteren vid järnvägsstationen.. Ett par ”lokals” i form av några poliser som vi frågade rekommenderade en restaurang som hette ”Piccolo” men den hittade vi inte.

Jonathan blev snabbt bästis med servitrisen som sade ”bella” till honom ideligen och hämtade glass och annat gott till honom utan att vi hade beställt det och Jonathan svarade med att följa efter henne vart hon gick bland de andra borden och kunderna och dra henne i kjolen.

Det kändes lite stressande tyckte jag de gånger hon gick ut på trottoaren för att ta upp beställningar och Jonathan följde efter, eftersom jag då kände mig nödsagad att följa efter med tanke på trafiken o dylikt men annars var det en skön och avstressande kväll.

Och till skillnad från British Airways piloterna i reportaget på TV skulle vi ju inte flyga dagen efter!