Till Rom del I

Det började med att jag kravlande omkring med flygkartorna utspridda över golvet hittade vad jag tyckte var ”flygledernas flygled ”; A-15 mellan Prag och Italien. Detta efter en dags planerande längs en annan route öster om alperna .

A-15 verkade passa oss perfekt eftersom det var den som var på lägst höjd över alperna. Enligt min Jeppesen enroute chart  var  FL90 det högsta vi skulle behöva hålla  längs hela sträckan. I praktiken blev det dock FL 100 vissa kortare sträckor.

Vi bodde i Halmstad vid denna tid och första etappen gick ju då till Halmstad från Jönköping.  Skönt med den friska havsluften när man hoppade ut på vingen för att tanka upp planet efter denna första etapp. Och ännu friskare blev den av att vi skulle flyga vidare i morgon, tänkte jag .

Från planet blev jag skjutsad med en liten golfbil av tankningskillen. Han körde så att jag höll på att ramla in i en rabatt vid stationsbyggnaden när han svängde och bromsade in, men det var bara en parentes.  Ingenting som man blev på dåligt humör av eller så, snarare tvärt om.  Det här börjar bra med fart och fläkt liksom tänkte jag glatt.

Vi startade från Halmstad torsdagen den 27 juli efter en förmiddag med att kolla vädret och skriva driftfärdplaner till Berlin och Prag, samt boka rum i Prag. Vädret i Tyskland och Tjeckoslovakien skulle vara bra fast med risk för skurar fram på e.m.

Vi startade, passande nog i regn och rusk från Halmstad. Det känns ju roligare när man flyger IFR och skall flyga iväg söderut. Vi fick  ett IFR clerence till Berlin via Vedby ”flightplan route” Fl 60. Färden gick via VOR fyrarna: VEDBY, ALMA, TRENT och vidare längs A4, luftleden till Berlin Schönefeld. Vi kom upp i solskenet ovanför molnen och någonstans över havet mellan Sverige och Tyskland  var det dags att plocka fram kaffetermosen och bullarna. Man känner sig som en kung när man sitter där uppe och dricker kaffe med utsikt över ett rent och fint molnlandskap under sig.

Vädret i Berlin var bra med sikt 10 km och SCT  3200 FT. Det blev radarvektorering  till bana 25L.  Inflygningen gick bra och det kändes trivsamt att landa efter första anhalten.

Flygningen tog ca 2:45. Vi hade spetsat in oss på att äta lunch, men det visade sig inte vara så lätt. Restaurangen låg på andra sidan fältet, och det kostade 20 DM att bli transporterad över av flygplatspersonalen. Vi struntade i det den här gången, så vi fick hålla tillgodo med en smörgåsautomat, men det var inte så dumt det heller. När jag kollade vädret pratade jag med några” lokala förmågor” som sa att de betalade 9 DM för att åka över fältet. Ja, ja. Vädret i Prag var rätt så bra med risk för regnskurar och möjligen något enstaka CB.

Vi kom iväg och satte kurs mot Prag. Vi hade Dresden som alternativ både till Berlin och Prag. Flygningen till Prag förflöt utan några problem. En sak som hände var att vi såg en mycket märklig hangarliknande byggnad på ett flygfält någonstans på vägen som var gigantisk helt enkelt. Jag funderade på om det var ett nödlandningsfält för rymdfärjan eller något liknande. Det kan också ha varit mellan Prag och Graz, lite svårt att komma ihåg så här efteråt.

När vi kom över till Prag på radion blev det lite grötigare än i Tyskland från deras sida tycker jag. Det blev radarvektorering in på lokalizern bana 24. På väg in för landning såg vi Prag breda ut sig till vänster och det kändes ju spännande eftersom ingen av oss hade varit där. Det kom en ”Follow me ” bil liksom i Berlin och det var bara att följa efter. Efter att vi stannat stod killen som kört bilen och väntade på oss. Det visade sig att det var våran personlige ”handling agent”. Det tog ju en stund att lasta ut barnvagn och väskor och allsköns bråte och sedan  fick vi skjuts de ca 150 metrarna det var till stationsbyggnaden. Då vi behövde växla pengar till bussen och så vidare så lotsade vår ”handling agent” oss till en av sina polare som satt i en lucka för växling av pengar.

Killen i luckan var en ganska olustig person med något slags ”Alexander Bard look” och kamoflagebyxor och kängor och en t-shirt det stod ”kampgechvader” eller något liknande på. Jag fick för mig att han tillhörde Prags fraktion av nynazister eller något liknande. Det blev inte mindre olustigt av att han  sade; ”What a nice boy ”, om Jonathan och frågade om han var till salu! Jag försökte tolka det som ett utslag av någon slags udda Praghumor i de kretsar han verkade tillhöra och svarade med ett stelt leende att nej det var han inte.

Vi tog buss 119 och tunnelbana linje A  in till  gamla stan där vi gick av vid ”Staromietska” enligt instruktionerna från tanten vi bokat rummet av. Jag talade med henne på telefon, men linjen bröts innan jag fick klart för mig hur vi skulle gå. Hon hade pratat om torget i gamla stan och några restauranger på någon gata i närheten. Eftersom vi för övrigt inte hade en aning om vad hon menade så gav vi upp och sa att nu går vi och äter i stället. Vi tog sikte på en restaurang på en sidogata och gick ner i restaurangen som låg som i en källare och satte oss. Maten var billig och en starköl kostade 4 kr! När vi hade beställt  och satt och väntade på maten stod där plötsligt en tant och sa; ”Är det ni som har flugit från Sverige? Nu är jag här!”

Oj! Vilket sammanträffande eller vad det nu var. Det var denna restaurangen hon hade pratat om. Det visade sig att vi bodde i de gamla judiska kvarteren i gamla stan. Jag fick följa med damen som visade oss lägenheten vi skulle bo i. Den låg vägg i vägg med restaurangen vi satt på!  Det var stora rymliga rum med 5-6 liggplatser och dusch och litet kök etc.

Vi var en dag i Prag och det kan rekommenderas .Vi åkte en rundtur med ett tåg bestående av en traktor med vagnar efter. Vi kom fram till att det var billigare än hästtransporter som man också kunde åka med. Om man har tid så finns det gott om möjligheter att lyssna på klassisk musik och dylikt förutom då att promenera på Karlsbron eller sitta på caféer.

Nästa dag bar det av till flygplatsen igen. Det första jag tänkte på när jag vaknade var  att det blåste ganska kraftigt.  Jag hade tänkt att få några timmars försprång,  men som vanligt tog det tid för mig att planera och det brast lite i planeringen så att jag hade ”inte riktigt” hunnit färdigt när Kerstin och Jonathan dök upp på flygplatsen. Det blev en jobbig eftermiddag  för Kerstin och Jonathan och mig. Det enda stället där man kunde sitta verkade vara i cafeterian, och jag satt där och gjorde upp mina driftfärdplaner  för de kommande sträckorna medan Kerstin och Jonathan argumenterade en smula högljutt inne på handikapptoaletten om huruvida det var dags att byta blöja eller ej. Alltihop gav mig liksom en klump i  magen och jag lovade mig själv att skaffa ett färdplaneringsprogram  eller åtminstone göra färdigt inte bara rutten på kartan utan också alla driftfärdplaner i god tid. Tur i alla fall att vädret på sträckan verkar bra, även om det ju blåser ganska kraftigt här tänkte jag.

I samma stund kom jag i samspråk med en annan pilot från Sverige som befann sig i cafeterian och som tydligen hade flugit nerifrån Österrike VFR. ”Det är djävligt turbulent över alperna ..!” sa han på bred skånska, ”i varje fall på 5000 ft där vi flög. Fråga ”Gittan” sa han och pekade på sin passagerare. Kolla upp den senaste ”alpforen”,dvs alpforcasten från Österike. Den finns på internet”, sa han.

Jag har redan kollat upp vädret noga i flera omgångar sa jag, och det har inte talats om någon speciell turbulens på höjd. Jo, men Alperna är alltid Alperna, sade han. Det kan ändra sig fort som fan!

Ja , Tack ska du ha! Tjena Bengt, tänkte jag och gick och tjatade på Breifing/väderkillen om denna ”Alpfor”.

Nej det gick inte, de var inte uppkopplade på nätet här. De senaste TAF och METAR sa samma sak som innan liksom höjdkartorna. Turbulens över FL 250 och fint väder i Graz och Klagenfurt som vi hade som alternativ. Inga CB rapporterade på sträckan. Jag hade fått en 24 sidor tjock ”flight  bulletin” om Graz Klagenfurt och Italien. Turbulensen som kunde komma ifråga enligt prognoserna var lätt turbulens på låg höjd i samband med regnskurar fram på eftermiddagen.

Till slut var vi klara att åka och var på väg mot utgången. Då vi kom på att Jonathan var borta!

Jag hade vant  mig vid att Kerstin tog hand om honom då jag kollade vädret och planerade, men Kerstin var lite trött efter dagens duster. Det var bara en 10-15 sekunder sedan vi såg honom!  Vi rusade mot avgångshallen och då såg vi honom utanför dörrarna på väg bort från flygplatsbyggnaden med bestämda steg! Han var på väg till planet, sa han då jag kom ikapp. Jag förklarade att det var fel väg.

Till slut kom vi  allihop verkligen ut till planet. I sällskap med vår ”handling agent” som inte lämnade oss ur sikte förrän vi satt i planet.

Fy sjutton vilken tid det tar, sa Kerstin. Den här dan har varit skittrist! Tar planeringen så´n himlans tid jämt? Ja, ja, men Alperna är ju alltid Alperna, svarade jag, det gäller att vara försiktig.